Publicerad 15:01 - 2011/02/04
En perfekt dag för isfiske. Vi är övertygade. Det är som gjort för pimpel, under klarblå himmel, solsken och kvicksilvret runt nollan. Så vi packar vadarbrallorna och drar till kusten. Tja, både kompisen Josef och jag anade tdigt att vi nog inte hade geisten för isborrande, traskande i djup snö och trögt letande efter de stora randiga.
Så istället bommar vi på kusten. Brackvatten med iskristaller och grums ger inga förmånliga odds. Men vackert är det i solgasset. Och bättre hade det säkert varit på isen …
Någon dag passerar och mildvädret består. Efter vedermödor i naturens element behöver jag njuta en stund innan musarmen värms upp igen. Några kast på en nästan snöfri kuststräcka är väl ingen oäven syssla ur den synvinkeln? Jag har inte ens fokus och förhoppningar. Desto roligare när det sprätter till i spötoppen. Öringen låter sig strax ledas in. Den är blank och vacker. Några centimeter över 50, men jag släpper den. Fiskens näpna uppsyn och min hunger efter helt andra maträtter fäller avgörandet. Plask. Adieu.
Publicerad 11:44 - 2011/01/21
Tillbaka i vattnet igen. Mjuka, grå dyningar dallrar in mot en fuktig strand. I dimman är det knäpptyst. En kråkas skrän på håll, och det vaga plasket när jag vadar fram i vinterkallt vatten, är allt som hörs. En tids vila från arbete (och bloggande) ger ro. Men en stunds paus i fiskandet skapar bara ett större sug efter den här ödsligheten, som samtidigt är så spännande och energirik. Första halvtimmen ger ingenting. Verkligen märkligt. Här borde de vara. Ett litet grundparti mitt framför mig får ett kast eller två. Smack! Där satt den. Rullningarna, de sega knyckarna berättar för mig att det är en efterleksfisk. En liten, bärnstensfärgad fisk kanar strax in på sidan innan jag får loss den. När den simmar iväg bryts tystnaden åter av kråkan där bakom mig.
Jag sätter kurs mot en annan strand. Ett litet stycke sand, några stenar och mörk tång som avtecknar sig i diset. Nästan inne på landbacken nyper det på en liten rackare till. Stark för sin storlek och kroppsform. Också en besa som nu febrilt försöker komma i form igen, efter höstens vedermödor i någon å. Den vackra gynnaren glänser i mobillinsen en stund, snart är den ute i det vilda igen. Mer tid finns inte. Men det räcker. Jag är laddad och hyfsat nöjd.
Publicerad 14:16 - 2010/12/09
Arbetstristessen kväver, isolerar och trycker ner. Till slut kippar jag efter andan, över kaffekoppen. Ohållbart. En första kontroll av havsmiljön ger vid handen att det blir tufft. Bedrövligt väder, för att vara ärlig. Men det kan inte hindra mig nu. Vadarbrallorna är på, huvan tillknäppt och en hypervass krok apterad på draget.
I snöslask som träffar ansiktet sidledes ger jag mig ut. En liten stund. Betena virvlar med vinden, hur de vill. Men något enstaka ”plopp” är på rätt ställe. Här, innanför de värsta bränningarna, är det grunt och upprört, men fiskbart. Snart sitter den där. Kylslagen och rätt beskedlig, men en silvrig öring. Innan jag hunnit bli halvt bedövad i fingrarna och ansiktet nyper ännu en rackare på, men den sliter sig fri. Dåså. Arbetsro tillbaka. Kaffekopp fram.
Publicerad 21:54 - 2010/11/21
Regnet strilar från en jämntjock himmel. Knappt någon hund vill gå ut medan nordostvinden piskar. Men en och annan havsöringsfiskare dristar sig till en kusttripp. Sådana som får ett par timmar till övers innan mörkret faller. Tungt vatten rullar in. I kanten där stenarna rullar är det grågrönt och tätt, längre ut mer genomskinligt.
Det puffar och stöter lite innan en av de vilda silverfiskarna biter ordentligt. Hoppande, rusande, alert och gnistrande blank . Fettfenan är kvar, men jag ser ändå att den är odlad. Bröstfenorna är deformerade och ryggfenan lite knäckt. En kustgäst i viktklassen två kilo – en bra matfisk. Jag rullar vidare mot nya mål - på en helt ny plats.
Vågorna är större och turbulensen påtaglig. Det drar i vadarbenen när jag halkar mig utåt. Snart är det fisk i farten. Innanför de värsta bränningarna hugger en miniatyröring, vacker som ett smycke. Den lilla gynnaren simmar åter och låter andra öringar ta över. Det puffar och stöter lite här och var innan det til slut blir ett riktigt tokhugg på grunt vatten. Direkt efter mothugget sticker den upp i luften, som om det inte alls vore novemberkyla.
Det knarrar gott i Ambasassadeuren när den drar i sidled. Spöt knycker, nytt sprattelhopp. Skulle någon se mig nu skulle de se en dyblöt figur med ett särdeles stort flin på läpparna. Blank trekilosfisk, regnvatten innanför kapuschongen och kaffetermosen kvar hemma. Det får räcka för idag. Stugvärmen lockar in hundvädersfiskaren.
Publicerad 22:34 - 2010/11/16
Det finns dagar då havet tycks ropa mitt namn. Må det bero på fiskeabstinens, det faktum att jag står och håller i en hög nytillverkade öringsdrag, eller på någon märklig naturfolksgen. Har jag blivit Roger Pontare? Eller är det svallet efter en hård västvind som väcker något i mitt meteorologiska inre? Jag har ingen aning. Jag vet bara att tiden är knapp.
Jag drar i handbromsen, byter om under bagageluckan och dundrar ner till vattnet. Om en timme måste jag befinna mig i livsmedelsbutiken för att ordna aftonens middag, men å andra sidan blir det ändå mörkt snart. Jag hinner. Örnblick ut över böljan. Hoppsan, vilket perfekt läge. Innanför storstenarna sköljer ett vatten som är rent från bråte, men lätt färgat av sand och kalk. Semitransparent. Fina vågor. 
I tredje kastet pangar det på rejält. Tunga rullningar i sidled och en motsträvig fiskkropp som känns bastant är fast där ute. Det måste vara en besa, en utlekt storöring. Jodå. Snart rullar den i vågskvalpet och ger med sig efter viss övertalning av ett stycke grafitspö, en multirulle och en neoprenförsedd vante som greppar stjärtspolen.
Öringen väger in på fem och ett halvt kilo, har en förmodad klippt fettfena och tydliga bett efter nejonöga på bakpartiet. Men, den får simma ut igen. Tänka sig att det räcker med tre kast. Ibland.
Publicerad 20:59 - 2010/10/27
Arbetet tar lite längre tid än jag trott. Men till slut känner jag havets bris mot mina kinder och känner efter om de reparerade vadarskorna håller för tångvandringen och nötandet mot sten och grus. Jag har återvänt till ett gammalt favoritställe. Egentligen är det ett ställe jag är kluven till. Så många gånger har förhoppningarna grusats och så många gånger har resultatet blivit magrare än jag hoppats på. Men ändå. Det här stället har en dragningskraft som jag inte kan förklara. Det är något mer än mytomspunna berättelser och historiska öringssägner. Något svårdefinierat. Och någon gång kommer en riktigt stor öring passera här, det känner jag i hela kroppen.
Jag noterar att det är maneter – om än döda – kvar i vattnet. Frostnätter och höststormar till trots: är det inte lite mjäkigt ännu? Jo, öringsfisket är egentligen inte riktigt dags ännu, i min trassliga värld. Men ett försök kan ju inte skada. Det högg ju dessutom häromdagen. Hugg är kul.
Vågor och rörelse är alltid A och O, men om det någon gång känns extra viktigt så är det på hösten, tänker jag och sular iväg en 20-gramsklump med någon slags färg på. Rätt in i vinden, rätt ner i vågskvalpet. Puffarna är timida och flera på raken. Ett helt koppel av fiskar i dryg strömmingsstorlek följer. Småöringar. Säkert tio stycken som verkar invänta tecken från ovan, eller från flockledaren om när det är dags att bita. Eller så vet de bara inte hur man gör.
Jag fiskar vidare och krokar snart en av de små, som jag ger friheten tillbaka. Några fler kontakter håller mig på tårna innan jag resolut beger mig mot bilen. Det är bara det att det finns en liten ficka kvar att testa. Jag motstår inte frestelsen – varför skulle jag?
Där var den! Inte vansinnigt stor, men tillräckligt för att jag ska tråckla ut mobiltelefonen och föreviga den på blöt tång. Den är nog dryga halvmetern. Sen går den också tillbaka. Vild, blank, vacker. Men maneternas blekrosa rester skvalpar i strandkanten.
Publicerad 10:44 - 2010/10/18
Det är inte meningen. Dagen är faktiskt mer än fullspäckad av allehanda uppdrag. Men innan jag vet ordet av har kompisen Joels lockande rapport på något skumt sätt dragit mig ner till kusten. Jag bara måste vada ut i en svallande Österjö för några kast och svajiga steg över blåstången. Det händer ingenting naturligtvis. Fisketiden är ju inklämd på nåder.
Men vänta nu … Det där var en stöt. Där borta, intill storstenen. Nytt kast. Jajjemen! Där sitter en sprattlig öring med hoppambitioner. Jag sätter hårt mot hårt och landar den så snabbt jag kan. Fumlar med kameran, sliter mössan på sned och släpper tillbaka fisken. Den är vild och vacker och får bli middag åt någon annan, eller träffa mig igen – några kilon senare.
Jag vadar mot land och drar de där sista kasten utåt som man inte kan låta bli. Ett hårt påslag, en snabb ruskning och en andra öring gör sig fri. Lika bra det. Jag har inte tid att drilla, tänker jag lite lagom drygt och kaxigt för mig själv. Men det kan man kosta på sig en höstdag då det är så vackert att man nästan vill gråta. Eller fiska ännu mer.
Publicerad 15:27 - 2010/10/06
Slappna av, säger jag till mig själv. Det går fler tåg.
I helsicke heller. Jag vill följa alla trådar i samma stund som jag hittar dem. Jag vill inte vänta, inte lägga saker på hyllan. Jag är funtad så och svår att stoppa när jag väl glidit in på ett spår.
Vi fiskar gös. Vi har bara gösgrejor med oss och har inte tänkt tanken på något annat, Visst hugger det både bonusabborrar och dito gäddor, men det är gös i siktet. Men när en av dessa gösar vänder upp en sönderbiten buk – med märken som är både breda och djupa så är jag där igen… Gädda. Modell grande. Gädda royal. Var är mitt jerkspö? Var är de tunga betena?
Vem har varit här och nafsat?
Snart står jag och jiggar gös igen, men tänker på vad som rör sig där nere bland de taggfeniga fiskarna. Vilka monstergäddor smyger runt bland våra jiggar? Och vad skulle få dem att välja mitt bete? Och så blir jag lika skraj för att den verkligen skulle nypa tag. Förmodligen skulle den slita sönder tafs och lina och lämna mig än mer orolig och illa till mods. Eller tänk om jag landar en drömgädda. På fel metod! Det får inte ske. En bonusfisk må vara kul, men kan aldrig mäta sig med en som man verkligen förtjänat.
Så jag fortsätter att fiska gös, koncentrerat och ihärdigt. Men gäddan simmar förbi i mina tankar. Med jämna mellanrum. Jag slappnar inte av.
Publicerad 13:18 - 2010/09/15
Under en dramatisk kvällshimmel är vinden kylig. Det är fullt förståeligt att de vuxna stararna flockas och söker sig iväg. Hundratals gäss sträcker högt däruppe. En kungsörn, med något i klorna passerar mig på väg mot sitt natthärbärge. Jag glömmer den lilla flötestoppen en stund, men det verkar inte göra till eller från. Kanske är jag en alltför envis stofil som nöter på med lätta tackel och finurligt mete i septembermörkret, när vissa av kamraterna dragit på sig vadarbrallorna och börjat dänga efter blanka havsöringar. Det är höst på gång, inte tu tal om annat.
Men när vårtbitarna fortfarande håller sommarserenad i skymningen är det inte höst på riktigt. När vårtbitarna spelar skulle det inte riktigt falla mig in att leka kustfiskare. Det ska bita i kinden. Och ljuden ska bestå av vågbrus, vindfladder i huvan och stenar som byter plats i strandens vågskvalp. Inga sommarljud.
Så tillbringar jag ännu en afton i flötmetets förlovade land. Men det är en brytningstid, både för vädret och för mig. För nu är vinden påtaglig, kall och stökig. Flötestoppen ligger inte stilla i vågorna, ett tyngre tackel behövs. Jag sprider mäsket oroväckande brett. Det är svårt att hålla full koncentration när omgivningen jävlas. Men det är i alla fall myggfritt. Så lyssnar jag. Vårtbitarna har slutat gnissla. De har lämnat in. För säsongen? Är det ett tecken?
Publicerad 12:34 - 2010/09/09
Du vet. Uppfinningar är resultatet av behov och lösningen på problem. Ibland fungerar de. Ibland inte.
Metedax! Kvällen är äntligen ljum och jag stressar klart med jobb, middag och kaffekokning. Sen bär det av. Jag packar lätt, för att vara mobil, lite street smart á la fishing och aningen behagligt nonchalant. Dumt, ska det visa sig. Solen sänker sig. Mäsket är blandat och placerat på rätt ställe, betena framplockade på bekvämt avstånd. Stolen klickar i läge, kaffet åker fram och spöt sätts ihop. Tacklet är färdigknutet och nu är det bara på med flötet och loda djupet innan jag kan ploppa ut en förrädiskt placerat krok. Men vänta nu. Var är flötestuben? Den är ju alltid i väskan. Men inte i min light-packning, modell stress. Inte ett flöte. Kan jag inte ha glömt något i spöbagen? Nix. I fickan? Nej. Inget som skräpar på stranden? Nä, givetvis inte.
Nöden har ingen lag.
Aldrig att jag åker hem, efter den här smakstarten. Nu bubblar det av fisk. Aktiviteten tilltar och jag sitter flöteslös med mitt glänsande matchspö och ser dum ut. Jag rotar vidare i väskan. Till slut hittar jag att avbrutet avon-flöte (från vårsäsongens strida strömmar). Jag lokaliserar också en tub superlim och lite gummislang. Till verket. Efter lite duttande i det tilltagande skymningsmörkret får jag ihop något som skulle kunna kallas flöte. Inte snyggt, men hyfsat funktionellt. Jag får ut grejorna, lutar mig tillbaka i stolen och känner mig nöjd med att vara en sådan där MacGyver-typ som jag aldrig någonsin är i vanliga fall. ”Flötet” lutar en aning åt sidan, är lite för lätt i den svala brisen, men fungerar. Hyfsat.
Om jag fick något? Det tar vi en annan gång.
