Publicerad 12:34 - 2010/09/09
Du vet. Uppfinningar är resultatet av behov och lösningen på problem. Ibland fungerar de. Ibland inte.
Metedax! Kvällen är äntligen ljum och jag stressar klart med jobb, middag och kaffekokning. Sen bär det av. Jag packar lätt, för att vara mobil, lite street smart á la fishing och aningen behagligt nonchalant. Dumt, ska det visa sig. Solen sänker sig. Mäsket är blandat och placerat på rätt ställe, betena framplockade på bekvämt avstånd. Stolen klickar i läge, kaffet åker fram och spöt sätts ihop. Tacklet är färdigknutet och nu är det bara på med flötet och loda djupet innan jag kan ploppa ut en förrädiskt placerat krok. Men vänta nu. Var är flötestuben? Den är ju alltid i väskan. Men inte i min light-packning, modell stress. Inte ett flöte. Kan jag inte ha glömt något i spöbagen? Nix. I fickan? Nej. Inget som skräpar på stranden? Nä, givetvis inte.
Nöden har ingen lag.
Aldrig att jag åker hem, efter den här smakstarten. Nu bubblar det av fisk. Aktiviteten tilltar och jag sitter flöteslös med mitt glänsande matchspö och ser dum ut. Jag rotar vidare i väskan. Till slut hittar jag att avbrutet avon-flöte (från vårsäsongens strida strömmar). Jag lokaliserar också en tub superlim och lite gummislang. Till verket. Efter lite duttande i det tilltagande skymningsmörkret får jag ihop något som skulle kunna kallas flöte. Inte snyggt, men hyfsat funktionellt. Jag får ut grejorna, lutar mig tillbaka i stolen och känner mig nöjd med att vara en sådan där MacGyver-typ som jag aldrig någonsin är i vanliga fall. ”Flötet” lutar en aning åt sidan, är lite för lätt i den svala brisen, men fungerar. Hyfsat.
Om jag fick något? Det tar vi en annan gång.
Publicerad 20:33 - 2010/09/02
Något gnager där inne i fiskarsjälen varje gång det händer. Du vet, den där klassiska notisen eller lilla artikeln i lokalpressen om en baddare till fisk. Fångstmannen poserar lyckligt med sin fisk, oftast död, blodig, grusrullad och dold bakom nämnde fångstmans stora händer. Nej, jag ska inte bråka om en död fisk. Klart man ska få ta sig en middag. Klart att en amatör kan få ta hem sin troféfisk och visa för släkt och vänner, även om den tydligen först måste blästras och marineras i gräs, grus och annat bråte …
Men den där ständigt återkommande och ofrånkomliga överskattningen, uppgraderingen, vansinniga överdriften av vikten på fisken. Den irriterar mig.
Varför måste åttakilosgäddor alltid bli megastora femtonpannorsgiganter och ordinära torskar upphaussade som mördarmaskiner, kapabla att svälja hela familjer, båtar och smärre kontinenter?
Häromdagen ringde en trevlig lokalreporter och frågade mig hur vanliga abborrar på 1,5 kilo är. En stolt fångstman hade ringt in en rapport om en dylik fisk. Jag svarade att de inte är så vansinnigt ovanliga, men ändå en mycket fin trofé för en sommarfiskare (dessutom tog jag tillfället i akt och propagerade för att sätta åter stora fiskexemplar). Jag höjde dock ett varningens finger om att den där vikten kanske inte riktigt stämde, med tanke på fiskens uppgivna längd och det vatten den fångats i.
Utan att försöka leka orakel vill jag härmed konstatera att jag hade rätt. När bilden hamnade i tidningen ser jag en ganska mager abborre som jag – och många med mig – uppskattar till under kilot. En ordinär abborre på 8-9 hekto hade alltså närapå fördubblat vikten efter sin död. Om den har vägts på en fastrostad fjädervåg, ett besman med pundskala – eller om fångstmannen bara drog till med en vikt som verkade bra − ska jag vara osagt. Men 1,5 kilo vägde den ingalunda. Och nu är den uppäten.
Kanske beror det på att fisket för de oinvigda är svårgenomträngligt, hemlighetsfullt och lite lagom skrämmande. Så tacksamt att använda för rövarstorysyften. Förresten. Det stämmer ju bra in på oss mer nogräknade sportfiskare med fungerande ögonmått och digitalvåg också. Obs! Abborren på bilden väger runt två kilo.
Publicerad 14:50 - 2010/08/25
Otroligt men sant. Ibland händer det, mot alla rimliga odds. Augusti har varit en regnig historia. Blåsig, bister och fylld av kyligt vatten från ovan. Det bådar alltså långt från gott när jag packar väskor och spöbagar för abborrjakt och reportagefiske. Men som genom ett magiskt och ologiskt trollslag händer det som aldrig händer i vanliga fall. Jag prickar in två kanondagar, mellan de oväder som trakasserar oss. Visst kommer en enstaka skur och visst slår ett lågtryck till under dag två, men herregud. Jag som är van att fajtas med den suraste av ovädersgudar tycker att det är helt perfekt.
Härligt sensommarfiske.
Jiggarna hinner knappt landa. Sommarfeta abborrar lurar i växtlighet och bland undervattensåsar och hugger hungrigt, mest hela tiden. De typiska vibrationerna i spöt föder glädjen och de skarpa färgerna på fiskarnas vackra klädesdräkt för tankarna till varmare breddgrader (vad man nu ska med varmare breddgrader till när fisket efter rappa, starka och hyfsat storvuxna firrar är så här bra?). En och annan glupsk gädda lockas fram av abborrstimmens aktivitet. Det är fiskeaction som hämtad från samma overklighet som vädret.
Nu är det 12 grader, slagregn på tvären i kulingvbyarna och ordningen återställd. Fasen … jag tycker det börjar lukta gädda lång väg. Möjligheterna finns mellan de täta regndropparna. Men metenätterna i mild stillhet verkar avlägsna. Alltför avlägsna. Nio månader till maj.
Publicerad 13:52 - 2010/08/18
Ååååh. Nu är det så där jobbigt igen. Mittemellan värme och kyla, härlig höst i antågande. Arter av olika slag pockar på uppmärksamhet och knackar mig på ryggen. Och jobbet trycker ner mig i stolen. Men det vankas någon utflykt till bortaplan. Kanske några abborrar, kanske lite mete i en hemlig sjö, kanske något annat …
Mitt i detta inferno av valmöjligheter och tillfällen döljer sig något platt. I alla fall om man befinner sig på svenska ost- eller sydkusten. Plattfiskmete. Skrubba i skymningen. Grymt kul. Nätfolket får för många – i vanlig ordning. Rensar febrilt, ger bort till vänner och släkt, säljer svart i trädgårdarna och beklagar sig över att näten är tilltrasslade. Min enkla lösning på det problemet lyder så här: Skippa näten! Kasta dem och skaffa ett spö.
En platt filur.
Bottenmete efter skrubba i solnedgången är kul, ger så mycket fisk som räcker för en middag och går att avbryta när du tycker att det räcker. Äger du ett ordinärt haspelspö, eller ännu hellre ett trivsamt feederspö med känslig topp, så behöver du bara köpa några räkor, eller gräva upp lite mask och kasta ut. Antingen släpar du kroken bakom en lämplig tyngd, eller så knyter du en upphängare en bit ovanför sänket . Kasta ut, lyft sakta hemåt med full koncentration på spötoppen. Vill du trixa till det använder du en liten feeder/behållare som sänke och kastvikt där du matar i lite väldoft som lockar de platta matvraken. Mäsk med små fiskbitar och grunkor, exempelvis.
Nu ska jag försöka komprimera och platta till arbetsbördan och på fiskefronten ska jag ägna mig åt både platt, avlångt, tjockt och allt däremellan.
Publicerad 00:11 - 2010/08/09
Det där med fiskars karaktärsdrag funderar jag ofta över. Vi försöker ge dem mänskliga egenskaper. Det blir lättare så. Den tröga och mystiska rudan, den ståtliga laxen, den pigga mörten och så vidare. Visst finns det ett uns sanning eftersom vi har lärt oss att olika levnadssätt, varierande temperament och andra egenskaper faktiskt gör dem olika – vilket vi försöker utnyttja och dra fördel av. Kan vi förenkla den komplexa fiskvärlden blir det möjligt att anamma taktik och strategi när vi försöker överlista dem.
Å andra sidan är det ju inte så otroligt långsökt att börja använda de där karaktärsdragen efter en härlig dag på böljan. En trulig sutare snokar runt i bottenslammet. Ett koppel, till synes mycket alerta och närmast avundsjuka, abborrar patrullerar i flock och tävlar om att komma först till jiggen. En ilsken, kompromisslös gädda skjuter ut från sitt gömsle och visar noll pardon. Till och med när den egentligen är besegrad framstår den som orädd och skräckinjagande. Sylvassa tänder blottas i ett känslokallt grin. Själv ser jag antagligen både gråtmild och mysglad ut.
Publicerad 00:15 - 2010/06/29
En karp är en karp - även om den inte är så stor
Innan fullmånen ser till att eliminera mörkret
har jag en trevlig och spännande stund bland bubblorna. En mäskplats en bit ut är föremålet för min spända väntan på larmens pipande. Här vankas ingen nattsömn i någon bivvie, eller något slumrande i väntan på fiskaktivitet. Det är en kort tur i sillens och potatisarnas tidevarv och jag tänker vara hemma i god tid innan det ljusnar för mycket. Men det är svårt att slita sig när man skådar rullande fiskar och bottenrotande fiskar - när mina öron uppfattar plaskande fiskar i tystnaden. Karparna smaskar i sig av godsakerna medan fågellätena avtar.
När larmet piper till för första gången bultar hjärtat tungt och snabbt. En karp, även av mindre imponerande storlek, är en stark och ettrig motståndare. Fler pip följer, fler adrenalinruscher mellan kaffeslurkarna. När månljuset och stillheten förseglar kvällen är jag lugn och nöjd, men längtar redan tillbaka till det bultande hjärtats minuter. En omutbar längtan som ingen stillhet i världen kan bedöva.
Publicerad 23:55 - 2010/06/19
Doften är mycket bekant. Jag står långt från fiskevattnet – i replokalen – och skruvar lite på trummorna, när kamraterna öppnar en påse smågodis. Jag förflyttas omedelbart till sommarens metenätter. Scopex! Godiset doftar för tusiken boostspray av typen ”Scopex”. Lite sött, lite kaka, lite lätt unket, som alltför söta och artificiella saker ofta doftar.
Du vet hur det är med dofter. En snabb sniff räcker. och plötsligt förflyttas man till nostalgins förlovade land. Upplevelser från förr blir färska igen. Tidsresan startar i näsan. I det här fallet behöver jag dock inte ge mig ut på någon lång och strapatsrik resa.
Några dagar tillbaka i kalendern räcker. Jag ser mig själv tillbakalutad i karpstolens vadderade omfamning. Flötestoppen lyser i stilla kväll, vippar och försvinner. Mäskdoft, daggvått gräs, ljumma vindar som för med sig försommarblomster. Dofter.
Och när jag hänger upp ett par fiskebrallor i förrådet avslöjar de alltför tydligt vilken fisk som senast vilade i mina händer. Gädda. Kanske ett uns sutare där bakom. Jag misstänker att jag är aningen skadad, men att doftorganet och signaltolkningen verkar fungera tillfredsställande.
Dofter är tidsresor
Publicerad 11:26 - 2010/06/12
Mete i natten
Jag hör att stora, feta havslringar är på jakt. Men mina öringsbeten ligger och vilar på några hyllor. Rapporterna om pigga och stöddiga silverraketer till trots. Jag tittar till vadarutrustningen, mina öringsspön och överväger ett kort ögonblick… Nä, nu är det annat som gäller för mig. En ljum vårafton då extremfeta öringar går på jakt bland tobisar och strömming är givetvis inget dumt tidsfördriv. Men det är inte heller mete i stilla kvällskänsla, då sarvar med blodröda fenor och sutare med kraftig kroppsbyggnad står för showen. Josef showar till det lite extra genom att ta kvällens största på några majskorn, doft- och smaksatta med något preparat man helst inte vill lukta för länge på. Sommarfiske royalissimo.
Publicerad 14:46 - 2010/06/01
Två arter, helt skilda förutsättningar.
Växlande är ordet. Ena dagen gäddäventyr på svenska Ostkusten. Nästa dag skymningsfiske med sommarförhoppningar , där sutargrejorna är i fokus. Vid det första tillfället önskar jag mig lite kyla och vind för att få igång gäddorna. Visst går det att gneta upp några hyfsade rovfiskar, men det kräver lite trixande och inte så lite envishet. Men som sportfiskare kan man ju alltid räkna med fel sorts väder
För, tvärtom på väderfronten är det när jag försöker avnjuta ett par kvällar i karpstolen för att meta sutare. Finvädret är bortblåst. Vinden lägger sig inte ens när solen försvunnit i väster. Kylan är påtaglig och flötestoppens lysstav dyker i små vågor. I kortare stunder myser jag med kaffekoppen, eller tampas med starka, buttra och resolut kämpande sutare. Men för det mesta tillbringar jag min tid i stolen med att kämpa mot förutsättningarna. Jag byter flöte, blyar ner betet i bottenslammet, eller går över till feedermete och drömmer om det vädret jag inte alls skulle haft någon dag tidigare.
Fiske är dramatiskt. Och oförutsägbart, som tur är. Men rätt väder – det får man tydligen aldrig.
Publicerad 21:33 - 2010/05/26
Befinner du dig vid havet på Ostkusten? Dags att öka tempot med veven i så fall. Nu är de här. Silverpilarna from hell, eller ett fiskeglädjens budskap – det beror på vem du frågar. Men näbbgäddorna är här och härjar. De frossar gärna på tobisen, som syns överallt, så släng gärna ut något långsmalt och silvrigt om du vill kroka en eller annan näbbis. Eller släng ut vad som helst. Oftast är de inte kräsna. Ett långkastande drag som tål högt tempo bara.
Näbbgäddorna är här
Däremot kan de vara mer än luriga att kroka och få att hänga med.Mitt stående tips är ett långsmalt drag och en ganska grov nylontafs på några centimeter mellan draget och en sylvass kemslipad krok i storlek 6, 8 eller 10. Nylonlinan kan gärna vara 0,45-0,60 millimeter. Den ska tåla näbbgäddans vassa och raspiga näbb och dessutom tycker jag att en stelare (rakare) tafs krokar bättre. Någon annan tycker säkert helt annorlunda. Fiska gärna i anslutning till sandområden där tångflader breder ut sig. Och fiska snabbt, använd polariserande glasögon och håll utkik. Du kommer att se dem.
Är du fortfarande fast i havsöringsträsket ska du inte misströsta. Vattnet är kallt och öringen finns därute, framför allt under tidiga morgnar och sena kvällar. Det finns också sträckor där näbbgäddorna av olika anledningar håller sig borta, eller inte är så talrika. Där kan öringen hinna före den vindsnabba pilen till fisk. Men för min del blir det nog varken prickiga eller långsmala fiskar just nu. Meteprylarna står och sneglar lystet på mig från fiskeförrådet …
